Anne Swärd uppmärksammas just nu med Helgapriset, ett pris i Hjalmar Söderbergs anda. Därför delar jag här den intervju som jag gjorde med Anne för snart två år sedan, och som är publicerad i kulturmagasinet Österlen360 2/2014. Varsågod!

Vågslag och dimma, tätvuxen grönska och fuktig värme. För den som är bekant med det skånska klimatet är det ingen tvekan om miljön i ett par av Anne Swärds romaner. När vi ses över en kopp kaffe en tidig aprildag med antydan av vårljus har hon tagit paus i textredigering.

Hennes tre första romaner har inte passerat obemärkt: ”Polarsommar” (2003) nominerades till Augustpriset, ”Kvicksand” (2006), som utspelar sig i ett framtida Köpenhamn, gav henne Mare Kandre-priset, ”Till sista andetaget” (2010) har översatts till sjutton språk och belönades med Ilona Kohrtz-stipendiet.

Den senare romanen har särskilt väckt uppmärksamhet bland läsare. De har sagt att den har ett särskilt driv, ett sug som gör att man inte vill sluta läsa, att den symbiotiska relationen mellan huvudpersonerna Lo och Lukas fängslar och fascinerar. Flera år senare minns jag fortfarande inledningen som fungerar som ett sluttande plan in i historien, allt skruvas, hastigheten blir bara högre.

Anne har tidigare kommenterat att det varit svårt att ta in all denna positiva respons, men att den är vad hon kan önska sig och vilja:

-Jag är väl en hårdkokt romantiker.

Redan innan vi hunnit slå oss ned på den anrika serveringen är vi inne i ett ivrigt samtal om skrivandet. Hos Anne Swärd löper tankar och ord i ett snabbt och ytterst välformulerat flöde.

Jag frågar hur alltsammans började. För Anne blev det varken bild eller musik, som hon också prövade, utan hon kom att välja skrivandet och förklarar varför:

-Skrivandet är gränslöst, det är den optimala friheten och extremt kreativt. Utmaningen ligger däri, det enda jag behöver är papper och penna – eller inte ens det, justerar hon sig, för allt händer inuti mitt huvud. Jag behöver inget annat material.

I gestaltandet tänker hon i samma banor som film och teater, det vill säga mycket visuellt, men som författare har hon alla funktioner själv:

– Jag är regissör, skådespelare och den som skapar scenografi och scenerier, det är ett gestaltningsarbete. De inre monologerna i romanen placeras i en yttre kontext, ett skeende.

Anne Swärd menar att för henne är lusten central för skapandet. Därigenom blir processen också mycket mer sårbar. Hon finner det mesta av sin inspiration via läsningen, under skrivandets gång.

– Läsningen släpper hela tiden in nytt syre, vidgar den trots allt begränsade värld som är mitt eget inre, mina egna tankar och mitt eget språk. Jag behöver dämpa ekot av min egen röst. För mig finns ingen skiljelinje mellan läsande och skrivande. Min hållning är att jag skriver som den läsare jag ser mig som. Det blir så konstigt när jag kommer ut och träffar folk och de ser på mig som en annan sorts person, författaren. Jag vill säga till dem att jag är ni, en läsare.

Hon blir inte hämmad av att andra författare är skickliga, ett påstående man ibland kan höra från skrivande människor.

– Det har att göra med hur man ser på sig själv, menar hon. Jag tänker mig läsningen som ett enda stort kretslopp. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fick läsa som pytteliten och när jag tog mig levande genom de tuffa tonåren. Nu får jag bidra i min tur och ge åtminstone en droppe tillbaka till litteraturens stora ocean. Men jag som person är oviktig i det. Jag har inte det stora egot, som folk verkar ha nu för tiden, det där behovet av att få visa upp mig. Det driver mig till noll procent. Istället vill jag vara i litteraturen, läsa den, tugga den, skriva den.

Hon menar att det viktiga är att fråga sig varför hon skriver, varför hon håller på. Vad är nödvändigt för henne själv?

– Litteraturen ska vara något annat än människan, något större. Personen blir på så sätt underordnad. Men det där andra, säger hon och menar kulturen runt författarkarriäristen, är massivt. Det jag håller på med är så tyst. Jag blir nedslagen av det kommersiella och försöker distansera mig. Det väller in – och inget blir bättre av det. Det är inte därför jag håller på. All god konst är hudlös – där finns med andra ord riskmoment. Det löjeväckande och det berörande ligger nära varandra – och vad det blir beror mycket på blicken som betraktar.

Kombinationen läsande och skrivande återkommer som en sammantvinnad tråd i vårt samtal. Skiljelinjen är nästan osynlig i Anne Swärds sätt att betrakta de bägge delarna. Lika tunn är skiljeväggen mellan läsande och skrivande å ena sidan och livet självt å den andra. Att skriva och att leva: för henne är det ingen skillnad.

– Det handlar inte om skrivandet, fortsätter hon, det handlar om tänkandet. Min egen öppenhet är en förutsättning. Medan jag skriver kan jag inte tänka på att romanen ska bli läst och bedömd.

Anne Swärd skriver aldrig autofiktion eller biografiskt även om han använder egna erfarenheter under täckmantel. Processen handlar om livet och om djupa strömmar av minnen, scener och frågeställningar som verkar under lång tid.

– Sådan litteratur behövs också, men jag är mer intresserad av fiktionen. Den tillhör läsaren på ett helt annat sätt än den biografiska texten. Det finns något generöst i fiktionen, ur läsarens synpunkt. Den har en kvalitet som det andra inte har, en egen materia.

Det finns en intimitet mellan läsare och text, menar hon. För henne är målet att det inte ska vara svårt att läsa, språket får inte ställa sig i vägen för det som ska berättas och det är hennes arbete att se till att det inte gör det.

– På så sätt kan läsaren börja någon annanstans, i det som har med innehållet att göra, bearbeta det. Som läsare ska man kunna känna och leva sig igenom det skrivna.

Hon vänder sig definitivt mot att använda texten som nyckelhål in i författarens liv och psyke och ironiserar i en jämförelse med musiken:

-Hur mådde Mozart när han skrev den här slingan i moll, höll han på och skilja sig då?

Det allmängiltiga är det enda intressanta.

– För vem kan ha anspråk på sanningen?

Vi återkommer även gång efter annan till det självförglömmande i läsningen. Jag funderar på hur långt det går att dra den tanken och frågar:

– Är jag du när jag läser din text?

– När du läser min text så delar vi någonting – och det kan göra mig varm när jag tänker på det – det finns något väldigt fint i det: att man blir mindre ensam när man skriver, men också när man läser. För mig handlar det om att överbrygga en stor ensamhet. Det finns en längtan efter att dela, att förstå någon som är olik mig. Litteraturen är ett sätt att gå in i någon annans värld, ett utbyte av tankar, ett lån av blickar.

Många författare jobbar med synopsis, scheman och planer för sina romanprojekt. Inte Anne Swärd. Hon låter skrivandet styras av de ingivelser hon får:

– Jag älskar det första året i ett nytt projekt.

Historien får svälla som den vill. Men med tiden måste hon börja kämpa emot:

– Jag måste börja ta ansvar. Sen blir det ohyggligt svårt. Jag är inledningsvis på ytan och skriver, sedan måste jag ned och det innebär att välja bort, vilket är jättesvårt när man får ett infall i sekunden.

När vi lämnar caféet och skiljs åt känner jag att det är att kliva över en gräns som liknar att kliva ur läsandet. Överenskommelsen i läsakten upphävs till förmån för det som är våra ”verkliga” världar och som vi återvänder till, var och en till sitt. Fiktionen bryts i ögonblicket då vi kliver ur tillståndet som romanvärlden skapat. När jag läste ”Till sista andetaget” blev det helt nödvändigt att göra en paus eftersom tanken på att jag var på väg mot ett slut gjorde ont. Det finns en liknande känsla när vårt verkliga samtal tar slut den här vårdagen.