Under våren fick jag i uppdrag att redigera Linda Mankefors debut(dikt-)samling Z.I.N.K. för utgivning. Det visade sig vara texter som fick mitt hjärta att klappa lite extra. Inte bara var samlingen väl genomförd och enhetlig i form och innehåll. Den hade också skärpa och fokus som grep tag – mycket beroende på den originella bildvärlden. Min första tolkning blev närmast politisk, i andra omgången en annan, tredje omläsningen öppnade åter för annat … För mig är det en kvalitetsstämpel när texten håller för läsning efter läsning, när textens bilder fungerar associativt och undertexten formerar sig igen och igen. Boken gavs ut nu i juni på WhipMedia och det är fint att få välkomna Linda som gästskribent. Här skriver hon om sitt skrivande och om samlingen texter som fått den fantastiska titeln Z.I.N.K. Varsågod, Linda:

Jag tror på ärlighet, framförallt när det gäller konst. Drar man till med förvrängda sanningar eller slitna uttryck så blir också konsten osann.

Jag tror också på mysterier, ord har egentligen ingen skyldighet att förklara sin mening eller varför de kommer till. Men ska det förklaras, så låt det göras med äkthet. Elisabet bad mig skriva ett inlägg om hur Z.I.N.K kom till. En panik infann sig. För det omedelbart raka svaret är: ”Jag vet inte”. Tre ord som inte utgör någon vidare upplysning.

Men det är förstås inte sant. Det fanns både begynnelse, tanke och utveckling. När jag tänker till, känner efter och motvilligt går på djupen så finns det flertalet sanningar. Den första, sista och ultimata är att Z.I.N.K är född ur smärta. Den är också gjord i smärta.

Från början fanns det ingen plan. Året var 2013 och de första orden kom till vid en sjö. Varje ord och text slog mig i huvudet hårt bakifrån när jag minst anade det, men mest behövde det. Vad som sedan stod på papperet blev en överraskning. Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det till en början fungerade som ren terapi.

Kort därefter formades tanken om en genomgående samling texter, med människans inre, yttre och smärta i fokus. Våra våndor över att ens finnas till, över de mardrömmar som finns i vårt inre och som vi ständigt manifesterar genom våra upprepade misslyckanden.

Det höll jag fast vid rätt länge. Men under detta stadium var fortfarande tanken vag, och texterna sporadiska kramper. Z.I.N.K fanns egentligen inte. Arbetsnamnet var ”Ur det djupaste mörker”. Den inledande texten med ursprungligen samma titel är raderad.

Skrivandet hamnade mestadels i dvala hösten 2014. Med dessa ord på en lapp sparkades pappren undan in i en vrå:

”Jag är rädd för att någon ska ta i min hud och det visar sig att jag inte är något annat än en skinnpåse som krackelerar, faller isär, tom inuti.

Inget kvar utom några andetag och damm.

Jag når bara så här långt genom att förinta mig själv, göra mig själv så liten som möjligt, helst knappt existerande. ”

Under tiden fick jag tre noveller publicerade i två novellsamlingar, alla med temat undergång, skräck eller steampunk. Teman som lätt faller mig i smaken. De kittlar fantasin. En apokalyps kan ske på så många sätt bara från sängen till morgonens kaffekopp.

Någon gång under hösten 2015 viskade pappershögen åt mig och tanken på Z.I.N-K föddes, med en handfull gamla texter som grund. Det är inte många av dem som är med i boken men några har envist satt sina hullingar i bläcket. Som påminnelser om svärtan.

Så fort jag fick tanken på Z.I.N.K hade jag klart för mig både början, slutet och i stora drag utvecklingen. Det finns en poäng. Det finns en berättelse. Det finns en uppmaning. Den ytliga historien är inte svår att ta till sig.

Det finns flertalet lager, men det är naturligtvis frivilligt hur djupt man vill dyka. Om alltihop känns som att det är indränkt i svett, ångest och feberdimmor så är det både meningen och sant. Även om jag skrev Z.I.N.K med tydliga avsikter, så kunde sällan texterna komma till utan att dippa ner i smärta. Melankoli är den lera som Z.I.N.K har formats med.

Mitt skrivande är långt ifrån de normala goda råd man kan komma. Jag skvätter inte ur mig 10 000 tecken om dagen. Jag gör ingen synopsis, eller håller mig till konsekventa spelregler.

På djupet är jag en känslomänniska och allt jag gör är format av känslor, skulpterat i känslor och vibrerar av känslor. Känslorna är näringen till orden på gott och ont. Om inte känslorna vibrerade med rätt melodi så kunde det gå veckor mellan en liten text till en annan.

Det är en tämligen enerverande förbannelse. Du är fjättrad och fången av dessa villkor. Så har det alltid varit, och så lär det troligen alltid förbli.

Till vardags är jag journalist och kan förstås inte syssla med känsloinspirerade texter, jag är piskad att klämma ur mig artiklar av allehanda slag. Det fungerar, men blir därefter.

En del har varnat mig för att yrket skulle förstöra mitt kreativa språk, vilket jag faktiskt inte märkt. Jag är bra på att hålla isär det, och när det finns läge försöker jag rentav smyga in lyriska toner i artiklarna, vad än chefredaktören må tycka om det.

Med detta kontrakt med min egen kreativitet så kröp takten med manuset ibland i en snigels hastighet och andra dagar skapades tre texter med skakande iver. Jag har låtit det ta tid. Länge tyckte jag att det fattades några pusselbitar till Z.I.N.K. Jag väntade tills de kom.

När manuset i stora drag var klart så kontaktade jag förlaget, och fick ett positivt besked.

I min tanke så var Z.I.N.K en slags kortroman, en samling texter med tema. Fragment av ”flash fiction”, ett begrepp som är tämligen okänt i Sverige. ”Flash fiction” kan i längd vara mellan tiotals ord till uppåt cirka tusen.

När Elisabet Norin fick syn på manuset konstaterade hon snabbt att innehållet är lyrik, då orden talar med ett bildspråk. Det var jag tvungen att medge vara sant.

Jag har alltid i person känt mig svårdefinierad och utanför kategorier, så jag vill härmed ändå hävda att Z.I.N.K är en textsamling i förklädnad av en lyriksamling, med ett ångande yttre och en kall kärna. Förebådande. Otäck. Vacker. Förrädisk. Men kanske är jag fel person att fråga. Jag vet ju inte riktigt vad jag skriver. Orden brukar stirra tillbaks på mig och undra hur de kom till.

Z.I.N.K var en födelse, och slutresultatet inte långt från den första grundtanken för tre år sedan. Den skriker till mig efter en uppföljare, vilket i sig inte är möjligt. I nuet så är skapandet åter i paus, jag har debuterat och vet inte riktigt vad som händer. Att vara traditionellt utgiven känns som en oerhörd ära, men också lite förlamande.

Efter ett boksläpp i Malmö finns det mest frågetecken, och jag är lite för introvert och blyg för att ta det i egna händer. Jag vill mest gömma mig bakom en gardin. Men jag vill samtidigt höra vad folk tycker. Jag vill se Z.I.N.K skaka om någons tillvaro. Det är den värd. Jag vill att någon känner på djupet och suger på tankarna.

Oavsett hur lång vandringen blir till nästa rader så är jag troligtvis inte klar med apokalypsen. Den finns ju trots allt här. I dig. I mig. Bakom nästa hörn. Om du inte tror mig så titta bakom din axel, se inte mot skuggan utan mot ljuset.

Där gömmer sig det osynliga, dammpartiklarna som du viftar bort, tankarna du har gömt, avsikterna du inte vill kännas vid, framtiden vi blundar för. Den tar sikte.

Linda Mankefors