Magnus Hördegård, debuterar i höst med sin roman ”Vägen hem för Benjamin Blå”.

Här skriver han om rastlöshet, kreativitet och om skrivandets orsaker:

För några veckor sedan gick jag runt i vårt hus likt en rastlös pojke utan sysselsättning. Då och då tittade jag ut genom köksfönstret för att se om lastbilen var på gång. Jag kände mig glad och stolt, jag hade arbetat tre höstterminer med min biografiska roman Vägen hem för Benjamin Blå och det var äntligen dags, snart skulle jag få hålla min debutbok i min hand, snart skulle jag få se resultatet av mitt arbete. Så småningom hörde jag lastbilen från Schenker, jag hörde hur bromsarna tjöt och redan innan de hunnit ge ifrån sig sitt pssh-ljud, stod jag vid bakluckan i väntan på att den skulle öppnas. Chauffören hoppade ur sin hytt, klättrade upp i skåpet och rullade så småningom ut en hårt inplastad lastpall. Efter att ha skrivit min namnteckning i rasande fart började jag dra av pallens hårt sittande plast. Tänk att det ska vara så knöligt att få upp ett paket när man är ivrig, plasten korvar sig och tejpen blir till långa snören, omöjliga att dra isär.

Att hålla i en bok med sitt eget namn på omslaget är magiskt. Efter att ha lyft boken ur en av kartongerna drog jag mina fingrar långsamt över bokens framsida för att sedan andäktigt börja bläddra. När jag tryckte näsan mot de alldeles färska bladen tänkte jag: Vad hände? Jag?

Sommaren 2013 fick jag diabetes. När jag så småningom fick veta att sjukdomen berodde på min allvarliga cancer jag haft som liten, började jag skriva. Jag hade ingen plan, ingen synopsis, jag bara skrev och skrev, tisdag och torsdag, vecka efter vecka. Jag gick upp i ottan, drog på mig min neongula fleece utan att duscha för att sedan skriva långt in på kvällarna. Då och då glömde jag bort att äta och jag fick koncentrera mig för att inte missa viktiga datum, saker jag lovat, uppgifter som jag tagit ansvar för. Så småningom började en av mina söner kalla mig Shakespeare, det var hans sätt att tala om att jag, utifrån hans perspektiv, var inne i bubblan väl mycket.

Jag har under många år jobbat deltid som musiker och låtskrivare, att skapa har sedan länge varit en del av min vardag. Tiden då jag skrev boken var speciell, det låter kanske som att jag överdriver, men faktum är att det sprutade av skrivarlust. Till en början handlade säkert mitt bokskrivande om viss bearbetning men det är inte hela sanningen. Jag älskar att vara i bubblan, att hålla på med mina egna projekt. Skapandet ger mig den luft jag så väl behöver för att kunna andas. Jag tror att det är hälsosamt för oss alla, oavsett om det handlar om att skriva ett stycke musik eller om att plantera en blomma i krukan på sin balkong.

Min erfarenhet är att när behovet av att få ur sig något infinner sig, när det börjar pocka på, är det viktigt att ställa sig till förfogande, att säga ja. Det är bara att sätta sig ned och börja helt enkelt. För mig kan det handla om en melodi, en ackordföljd eller en sångtext. Jag känner tydligt när det är dags, jag blir orolig, rastlös och frånvarande och har ofta en tendens att vilja investera i prylar. Som tur är har jag alltid hunnit komma igång innan jag tagit ett lån och köpt både motorbåt och husbil. Dessa inköp skulle stjäla alldeles för mycket av den tid jag med hårt arbete lyckats frigöra.

Efter en termin bestämde jag mig för att skicka in min text till några förlag. Jag var ivrig med att testa om mitt manus höll måttet. Då jag inte ville lägga ut pengar i onödan, skippade jag både lektör och redaktör. Jag hoppades på framgång utan att ta hjälp utifrån.

Under våren väntade jag på svar och det tog en evighet, jag väntade i månader. Svaren jag fick var oftast standardsvar men i ett par av breven tyckte jag mig kunna läsa uppmuntran mellan raderna. Jag blev refuserad av alla förlag utom ett. De erbjöd mig en slags hybrid, förutsatt att jag satsade på en lektör.

Den långa väntan var nyttig. När jag kommande höst började titta på mitt manus igen, insåg jag att jag hade skickat iväg mitt material på tok för tidigt. Det irriterade mig. Men inspirationen fanns kvar, det blev ännu en härlig skrivarhöst. Jag skrev och skrev och bestämde mig så småningom för att satsa på både lektör och redaktör. En författare jag känner tipsade om AC Collin samt Elisabet Norin. Jag fick också tips om Elisabets bok Tre enkla regler finns inte.    

Att anlita både lektör och redaktör är något jag rekommenderar varmt. För min del behövde jag komma vidare, jag behövde någon som tog död på mina darlings, någon som hjälpte mig att få struktur, någon som såg saker där jag själv var blind. Eftersom jag aldrig har gått någon skrivarkurs eller liknande, hamnade min satsning på kontot utbildning. Med facit i hand var det mycket utvecklande.

Mitt manus fick vila ännu en vår men under hösten 2015 skrev jag klart allt. Samtidigt som jag gjorde det sista funderade jag fram och tillbaka gällande hur jag skulle ge ut boken. Jag fick ett par erbjudanden som innebar viss hjälp men bestämde mig för att satsa på egenutgivning, att endast ta hjälp av en distributör. Att ge ut en bok enligt alla konstens regler innebär mycket jobb och det är många beslut som ska fattas, men jag tänker att jag, utifrån mig och min bok, gjorde rätt. Jag känner min bok bäst och jag tycker att det är både roligt och utvecklande att göra allt det jobb som ett förlag normalt gör.

Häromdagen frågade en man mig om det inte var skönt nu när boken är klar. Han gratulerade mig till att jag kunde släppa Vägen hem för Benjamin Blå och börja på något nytt. Jag log för mig själv och konstaterade att mannen i fråga inte hade en susning om att ett nytt arbete med boken just börjat, nu måste alla få chansen att upptäcka min bok.

Magnus Hördegård