Patric Eghammer berättar här om kriget mellan orden och tonerna som länge präglade hans liv. Tvivel och drömmar avlöste varandra men idag finns accepten – och hjärtat slår ännu:

Nystart

Jag är ensam i min brors trädgård i Södra Mellby, Skåne. Han jobbar i Stockholm och ska inte komma hit än på ett tag. Alla jobbar nu, känns det som. Men inte jag. Jag ska återhämta mig på heltid i fyra veckor. Det är maj och knappt några turister på Österlen. Jag har precis anlänt till min tillfälliga boning efter mitt livs längsta och märkligaste resa. Stillhet och promenader vid havet är vad jag behöver. Tror jag. Men jag tror också att de blommande äppelträden ska bidra till mitt tillfrisknande och kanske skingra något av min rädsla. Första kvällen tar jag fram antologin över svensk dikt och fastnar för en dikten ”Triumf att finnas till” av Edit Södergran som jag läser flera gånger. ”En gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”. Det känns som om dikten men kanske framförallt denna sista rad är skriven just för mig.

Ventrikelflimmer

Tankarna rör vid det som hänt. Det ofattbara. Att mitt hjärta faktiskt stod still i hela två minuter. Elektrisk kaos på grund av ett stopp i en hjärtklaff. Ventrikelflimmer, kallades det visst. Jag fick väckas till liv med hjälp av en kraftig elchock. Det hände på akuten inne i Malmö. Jag hade vaknat efter ett på natten och haft svårt att andas, blivit rädd och tänkt på frisk luft. Kanske en nattlig promenad i Pildammsparken. När jag kommit utanför porten upptäckte jag att jag glömt telefonen och sprang upp för trapporna för att hämta den. Ute på nytt tog benen mig till akuten vid Södervärn, en promenad på tre minuter. Det var inte längre jag som gav dem signaler. På den nästan folktomma mottagningen rev jag av en lapp och satte mig. Ett nummer före mig. De digitala siffrorna ovanför luckan ville aldrig ändras. Väntrummet förvandlades till en bil som körde snabbt på slingrande vägar. På toaletten försökte jag tvinga fram kräkningar. När jag kom tillbaka var siffrorna desamma. Till slut stapplade jag fram till luckan och kände kallsvetten i pannan. Jag minns att jag knappt hann försöka formulera en mening förrän jag fick en klädnypa med en sladd på pekfingret. Den ena kvinnan av två sa: Honom tar vi direkt! Och så leddes jag till en säng, där en mask placerades över munnen och en nål stacks in i armen. Nu hade jag gjort vad jag kunnat. Jag hade överlämnat mig. Vita rockar flaxade stressat runt sängen. Någon frågade om jag mådde illa. Jag försökte svara och blev mer illamående. Efter ett tag släppte jag mitt motstånd och gav efter. Är det så här det känns? tänkte jag. Så lätt ändå.

Arv, miljö och den fria viljan

Åren före infarkten hade varit intensiva. Jag hade skrivit och givit ut fyra skönlitterära böcker, om än i blygsamma upplagor. Jag hade jobbat heltid och pluggat på distans på universitetet. Jag hade startat en enskild firma och väntade på någon form av genombrott, ett erkännande. Musikerdrömmen hade sedan länge tonat bort och förpassats till mitt undermedvetna. Redan under musikhögskoletiden hade tävlandet och tvivlet på min förmåga fört in mig i ett så kallat statiskt mindset. Några trevande försök att skriva låtar hade slutat i ett antal fragment som inte visade för någon. Inget i dessa fragment kunde väl ha minsta värde. Jag hade fötts med omusikaliska föräldrar. Det var mitt bittra öde. Att jag kommit in på musikhögskolan måste ha varit ett gigantiskt misstag. När skulle jag avslöjas? Eftersom jag inte trott på tanken att alla kunde bli bättre på något genom arbete, hade jag slutat öva nästan helt. Jag kunde inte minnas varför jag en gång börjat spela. Magin var borta. Med mina föräldrars käcka uppmaningar om att inte avbryta något man påbörjat kämpade jag mig igenom. Men i själva verket drömde jag mig bort till andra outforskade eventuella förmågor i mitt inre, och när jag var ledig strövade jag runt på stadsbiblioteket eller satt hemma och skrev på något som skulle kunna bli en berättelse. Vem var jag innerst inne och vad ville jag med mitt liv?

Orden eller tonerna 

Åren som följde efter examen jobbade jag som musiklärare. Till min glädje och förvåning hade lusten och tilltron till musiken kommit tillbaka när jag börjat undervisa killar och tjejer som befann sig på en mycket rudimentär musikalisk och teknisk nivå. Och att få vistas i musiken och dela med sig av sina erfarenheter fem dagar i veckan utvecklade mig. Efter några år träffade jag folk att spela med på hemmaplan. På ett lågaffektivt sätt, som en möjlighet att stundtals fly bort från vardagen, drömde jag både om att skriva klart min berättelse och bli berömd författare och om att få komma ut på turné i något känt band. Inte bara harva i gärdsgårdsserien. I en dagbok från 1995 skrev jag att mitt inre krig handlade om orden eller tonerna. Jag var fast övertygad om att jag var tvungen att välja. 1998 flyttade jag till Stockholm för att plugga litteratur, svenska och historia. Det var dags att ta klivet ut i en värld av ord. Tonerna skulle jag lägga på hyllan.

Tonerna pockar på

Femton år senare tror jag verkligen att orden vunnit över tonerna för gott. Men så händer något där i trädgården i Södra Mellby. Jag har tagit med brorsans nylonsträngade gitarr ut och fingrar på den samtidigt som jag blickar ut mot sluttningarna ner mot Stenshuvud. Jag hamnar i E-dur. Jo, greppen sitter kvar, även om det känns lite stelt och ovant. Ett tema i sexter kommer till mig och jag funderar ut lämplig harmonisering. Jag lyckas att spela en enkel basgång till melodin. Att det kan vara så kul att spela gitarr! Det låter bra när jag spelar och detta vill kanske bli en låt som jag kan spela för någon. Det här kan jag tänka och känna för att mitt hjärta slår igen. Jag har fått livet åter. Men vad är egentligen viktigt i mitt liv?

En ny riktning

Något år senare mötte jag kärleken och flyttade till Karlskrona. Till ett jam session på Musik i Blekinge tog jag med mig en av mycket få färdigskrivna låtar. Jag framförde den tillsammans med ensemblen Unit. Niclas Höglind frågade om jag inte skrivit fler låtar. I så fall skulle jag kunna inleda nästa jam med att spela flera av mina låtar som en inledning på kvällen. Jag gick hem och i ett lyckorus skrev jag klart ”Still Beating”, ”Både och” och ”Pakes Mood”. Det skönlitterära skapandet hade jag inte gett upp. Jag jobbade ganska träget och disciplinerat med några projekt som jag kände tilltro till.

Orden och tonerna

Ett par år senare styrde jag en januarimorgon bilen mot Johannishus. Bredvid mig satt min före detta granne från Olofström, Niklas Bjarnehäll, pianist och kompositör. Jag hade lyckats få med mig ett ypperligt gäng musiker för att spela in en platta med mina låtar. Dessutom hade Johan Glössner sagt att han ville ställa upp som producent och ljudtekniker. En gammal dröm var på väg att gå i uppfyllelse. Oavsett om skivan skulle sälja eller inte, skulle jag vara nöjd. När de två inspelningsdagarna var över pratade jag med gitarristen i Unit, Niclas Höglind. Han var övertygad om att skivan skulle bli bra men tyckte att den så klart inte bara skulle innehålla musik. Och det var ju en lysande idé. Förstås. Inte det ena eller det andra utan både och.1 Det som är jag. Ord och toner. Och här är jag nu. 2018. Still Beating. I höst ska jag avsluta min trilogi om villaområdet Holjekroken med delen Hem till Holjekroken. Ett mer långsiktigt litterärt projekt är att skriva klart en historisk kriminalroman, även den med koppling till Olofström, men mer om det längre fram.

Patric Eghammer, mars 2018

1 Här är jag inspirerad av Thomas Hylland Eriksen som i sin tänkvärda bok ”Rötter och fötter – identitet i en ombytlig tid”, menar att det finns mer av både och i världen än antingen eller.