Stadsbiblioteket i Lund förra lördagen:
Alla förlag och författare fick under dagen möjlighet att presentera sig i ljusgården. Jag hade fått äran att inleda och tänkte att det var ett lysande tillfälle att få prata om det som är viktigt – här och nu. Därför kan du här läsa mitt tal som jag alltså kunde avslutat på annat sätt:

”Hej, jag heter Elisabet Norin och jag kommer från Bjärsjölagård. Jag vet, det hörs inte, men det beror på att jag kom dit för åtta år sedan, från Jönköping.
Och det låter inte så heller, jag vet, och bakom finns förstås historien om ett liv. 

Var en är född nånstans, vad en föds in i,
platsen och människornas liv,
vad de berättar om sig själva och vad de väljer att inte berätta för oss
bestämmer till delar vilka vi blir.

I mitt ursprung finns inget som visar att jag skulle stå här idag på Lunds stadsbibliotek,
jag vet. 

Som barn levde jag ett rikt liv.
Jag korsade Nordamerikas savann och
jag bodde med min familj i ett stort hus i Stockholms skärgård
jag var hemlös och fick bädda i en lövhög i skogen –
Under tiden allt detta hände
satt jag gömd med en bok i mina föräldrars garderob.
Sedan reste jag på en gåsarygg tillsammans med en pojke i röd toppaluva och det kunde möjligen skvallra om en framtid i Skåne.

Några år senare deltog jag i spanska inbördeskriget men
där någonstans fick min mamma nog
Hon nöjde sig inte med att gömma vuxenböckerna,
hon letade reda på mina anteckningsböcker,
brev och berättelser, mina dagböcker
och läste allt på spaning efter den dotter som flytt. 

Vad var det som var så farligt med orden och berättelserna? 

Jag tror att den del av livserfarenheten som kallas läserfarenhet formar oss redan som barn. Jag tror mamma hade kommit på det. Och hon var orolig.

Där någonstans finns en förklaring till varför jag är här, kanske också varför du är här.
Det är ett bevis på att vi lever i ett öppet samhälle där vi får skriva vad vi vill, läsa vad vi vill. Ta del av forskning och fakta. Reflektera över oss själva.

Kreativitet och fantasi är mjukt. Det går fort att bryta ned och förstöra.
I fundamentalism och i totalitära regimer finns ingen plats för kreativt skrivande. Där blir kultur en sorts tillvarons pynt.

När vuxenböckerna hade gömts undan i barndomen,
väntade mitt första bibliotek, ett grönt plåtskåp.
En kväll i veckan öppnades det av kyrkvaktmästaren.
Skåpet blev en portal till en magisk värld med berättelser om
människor, länder, rymden, ansvar, kärlek, vänskap…

Att vi hade och har ett öppet samhälle förklarar varför vi är här idag.

Jag heter Elisabet Norin, jag är pedagog, coach och författare, och vill du boka ett möte med mig och fortsätta samtalet om läsande och skrivande, så finns jag här.”

Bara några dagar efter bokmässan kommer ett politiskt förslag om att tillåta biblioteksbesök bara för vissa människor. Detta skulle – om förslaget går igenom – bli första hållplatsen på en väg som leder mot fundamentalism och en massa annat som slutar på -ism – vars fula tryne lika gärna kan dyka upp i en familj som i en samhällsordning. Som sagt. Hade jag känt till detta förra lördagen hade jag avslutat mitt tal med orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Photocred: Daria Shevtsova, Pexels