Foto: Benny Tornefalk

“Jag är en som skriver. Det där med författare, det kommer efteråt”.

Så lyder ett motto från en av mina förebilder och favoriter, Bodil Malmsten (1944-2016). Precis så är det också för mig. Jag är en som skriver. Det där med författare… det kommer sedan, någon gång i framtiden, kanske.

Boken, blocket och pennan har varit mina följeslagare genom livet. Det är genom att läsa något, som tillvaron får extra färg och innehåll. Skrivandet hjälper att förstå vad som sker.

Det började tidigt. Vi satt under bordet, min jämnåriga kusin och jag, och läste sagor. Som rabblades utantill, med exakt timing när man skulle vända blad. Släkten häpnade och tyckte; det var tidigt att redan kunna läsa.
Jag kommer från stålstaden Sandviken och asfalten där. Bruket och Verket (Järnverket) var naven i samhället, då jag växte upp. Det fanns ett folkbibliotek, som kallades “Lässtugan”, någon kraft i staden var angelägen om att folk skulle läsa och bilda sig. Annars var jag inte alls omgiven av någon litterat miljö, men fick börja i Läroverket, som det hette. Det vill säga realskola och gymnasium, senare Hammargymnasiet.

Från början var mitt skrivande dagböcker och små berättelser. Sedan, alltid, dikter – och annat jag tyckte behövde skrivas; insändare, bidrag till någon skrivtävling eller utkast till längre berättelser.

Det blev universitetsstudier också, först Uppsala, sedan Stockholm och slutligen Lund, där även mina barn växte upp.

Jag utbildade mig till logoped, egentligen ett logiskt yrkesval, eftersom man då sysslar med språket på ett mer teoretiskt och terapeutiskt sätt. Också bra med en fast lön i många år, nämligen drygt 30 års tid, då jag var yrkesverksam som logoped.

Efter att barnen ville flyga ut och forma sina självständiga liv valde jag att lämna hyresrätten i Lund och flytta samman med min man, i ett torp i skogen i Småland.

Här började plötsligt, nästan mitt i livet, något nytt att öppna sig. Vi skaffade växthus och jag började odla både grönsaker och annat, och även ta tag i tomten och trädgården, som legat i träda under lång tid.

Detta var runt millenieskiftet och jag kom in i kreativa sammanhang och hittade även ett förlag, som visade intresse för det som fanns i gömmorna.

Det var även ganska tufft att leva i Småland då, vi upplevde två allvarliga stormar som kunde ha komplicerat tillvaron. Det var före allmän fiber till varje stuga och datortrafiken gick via fasta telefonnätet, som var sönderblåst. Vi hade inte heller elförsörjning under den första stormen, den som kallas Gudrun. Då var vi strömlösa i nästan sju veckor. Man tvingas bli kreativ i en sådan situation. Eller också ge upp.

För min egen del tog skrivandet fart på allvar. Hade inte så mycket att göra, mer än att klara mat och bära vatten dag för dag. 

Till ett skrivupprop från tidningen “Liv i Sverige” om “gamla och nya jobb” många år senare skrev jag följande:

“… I Småland lärde jag mig allt om envishet. Som att odla rosor i en stenig backe eller att få fikonträd att överleva vintern. Kanske det tuffaste var att klara stormen Gudruns härjningar, med många veckor utan ström. Men, medan blåbär, kantareller och annat från f.d. frysen småkokade på stormköket kunde jag skriva, i fotogenlampornas ljus….” *

De här beskrivna perioderna resulterade i två illustrerade fackböcker, utgivna på förlag 2007 och 2011. Början till något nytt, som nämndes tidigare. Att formulera sig i ord och sedan lämna det ifrån sig, i tryckt form. Det kändes ganska bra.

Så var det dags för en stor flytt i våra liv, tillbaka till Skåne, och då blev ledorden: 

Sortera. Slänga eller behålla. Även mina texter fick sig en duvning. Kvar lämnades det jag tyckte hade något skönlitterärt värde.

Ur Längs vägen

Det var fragment av något större och åter kom tillfälligheter in och gjorde skrivandet till något nytt. Jag hade börjat intressera mig för olika versmått inom lyriken, speciellt haiku och andra japanska versmått. Att fånga naturen och vardagshändelser i en stram, lyrisk form visade sig passa mig bra. I flera sammanhang med Svenska Haikusällskapet, till exempel haikuverkstad och inspirationspromenader, fick uttryckssättet finslipas. Jag upptäckte att jag hade börjat arbeta med ett nytt manus. En kurs i litterär gestaltning och ett lektörsutlåtande därefter gjorde att jag började skicka in till förlag, några i taget. Omarbetningar följde. Under våren 2019 gav ett förlag positivt besked och i april 2020 kom haikusamlingen ut.

I en låda hemma ligger ett antal gamla släktporträtt. Hos några av dem tycker jag mig se asiatiska drag -– stolt hållning, blanksvart hår och antydan till epikantusveck vid de långsmala, iakttagande ögonen. Fast, det är säkert bara inbillning, eller uppslag till en essä… eller ny novell?

                                                          frasar fram

                                                       på ärvda skidor

                                                       någon har spårat

Utgivning i urval:

FIKON En historisk växt att odla och njuta av (2007)
ROSOR En rosodlares betraktelser (2011)
Längs vägen -– världen, 72 haiku (2020)

Delaktig i antologier och tidskrifter: Blåeld, Acorn, Frogpond, hedgerow, Genom lövverket, En fjäril lyfter från sin skugga, All the way home -– aging in haiku.

*Hela texten till uppropet från Liv i Sverige arkiveras på Arbetets museum, Norrköping (2017)

Kerstins diktsamling finns att köpa på nätbokhandlarna./Elisabet