Varför skriver vi och för vem? Det är frågor som vi ofta ställer oss själva och varandra i skrivarkurserna. I regel ligger svaren på det personliga planet: vi vill uttrycka oss genom just den här konstformen, jag har en historia att berätta, du kommer att bli intresserad av att läsa. Några har turen att bli publicerade, inte bara en gång utan många gånger, över tid kan hela författarskap börja byggas. Privat och offentligt diskuterar vi läsare böckernas innehåll och språk, teman, val och vilja. Lika självklart går vi till biblioteket och lånar mängder av böcker, vi shoppar böcker på bokhandeln, ger bort och säljer kanske vidare på andrahandssajter. Som författare får man betalt, inte mycket, men i alla fall – för varje såld bok, för varje registrerat boklån. Utan att vara rädda för hot, utan att vara rädda för repressalier. Vi som skriver gör det noggrant, vi väljer våra ord, väger och mäter och siktar – men bara utifrån vad det är vi vill berätta, utifrån hur en historia bäst kan utvecklas, utifrån den konstnärliga nivå vi vill nå i diktningen. Vi belyser svåra existentiella problem, svåra politiska ställningstaganden, vi forskar i historiska förlopp och presenterar nya rön. Utan att bli hotade till livet. Utan att behöva oroa oss för att våra barn ska komma till skada. Utan att våra barn ska behöva oroa sig för att mamma och pappa ska komma till skada. Kanske är vi som svenskar lite aningslösa och naiva. Men en gång, för snart 300 år sedan, tröttnade våra förmödrar och -fäder och sa att ”Nä, nu får det vara nog, tack och adjö alla förfärliga diktatorer, nu tar vi hand om det här själva”. Det gick så pass hyggligt att perioden kommit att kallas Frihetstiden – men Gustav III kuppade till sig makt igen och råkade illa ut, liksom tidigare Kalle Dussin hade gjort. Men nånstans på vägen mellan Karl XII (död 1718) och Gustav III (död 1792) – nämligen 1766 – hade man lyckats införa tryckfrihet som en del av grundlagen. Först i världen! Sverige! Föregångsland! Där ligger alltså grunden för att vi har en bokutgivning, för att vi nu kan samlas till skrivarkurser, överhuvudtaget skriva och skapa konstnärligt – tryckfriheten. Tack alla förmödrar och –fäder! I de odemokratiska länderna väntar man fortfarande på sina första skrivarkurser … Nu är jag medveten om att jag rundat några hörn i min kortversion av historieskrivningen. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om bakgrunden, om skörheten i det fria samhället som tycks bli mer och mer hotat, om våldet som tränger på från skilda politiska riktningar. Oavsett var på en politisk skala de befinner sig har de våldet och förtrycket av tankar och åsikter som sin enda gemensamma nämnare. Yttrandefriheten är också en komplicerad fråga – här kan du läsa mer om hur den fungerar på nätet.