Jag hör mig själv säga det högt i en skrivarkurs. Insikten infinner sig i samma ögonblick som orden uttalas:

Naturligtvis är det så. När vi skriver våra berättelser i form av dikter eller romaner skriver vi med alla medvetna erfarenheter av eget och andras liv. Men också med de omedvetna upplevelser vi bär med oss i våra kroppar sedan lång tid tillbaka: de varsamma händerna som en gång bar oss, känslan av fall vid ett dödsbud, ett obehag som driver genom magen när någon är otrevlig.

Varje gång vi möter en person vars hållning och blickar påminner oss om den där speciella upplevelsen, varje gång vi läser en skickligt gestaltad berättelse väcks de egna kroppsminnena till liv. Jag känner det du känner, jag upplever det berättelsens huvudperson visar mig när jag läser.

Som författare är jag själv min första läsare av berättelsen medan jag skriver, jag berättar för mig. Berättar jag muntligt om mitt liv hör jag mig själv formulera mig. Ansiktsuttryck bekräftar eller förkastar det jag säger, speglar min personliga upplevelse.

Det finns forskning om hur skrivandet påverkar synen på oss själva och omvärlden. Studier visar att självbiografiskt skrivande kan minska humörsvängningar, reducera symtom hos cancerpatienter, bidra till tillfrisknande efter hjärtsjukdomar och – förbättra minnet.

En av de äldsta forskarna inom området är professor James Pennebaker vid University of Texas. I ett av sina experiment gav han två olika studentgrupper i uppgift att skriva dagligen. En grupp fick skriva om djupt personliga frågor, den andra om ytliga företeelser. Efteråt visade det sig att de studenter som hade skrivit om sig själva på ett djupare plan hade färre sjukdomsfall och färre besök i vården. Pennebaker menar att den första gruppen lärde sig förstå sig själva genom sina livsfrågor, och att därför förstå vilken riktning framtiden ska ha. Skrivandet kan insiktsfullt styra livsvägen.

Professorn i psykologi vid University of Virginia, Timothy D. Wilson, är en annan forskare som intresserat sig för det självbiografiska skrivandet. Han menar att det inte löser problem, men hjälper oss att handskas med livet:

Skrivandet kan hjälpa människor att rekonstruera sina liv och hitta ny mening.

Att det är ur kroppen orden kommer är nog ingen nyhet för den som jobbar med kroppsterapier. Där är kroppen själva berättelsen, händerna runt huvudets skål i kraniosakralterapin terapeutens läsning av ett tillstånd, möjligt att påverka och förändra. Med andra ord en korrigering av samma typ som det fördjupade självbiografiska skrivandet. Skribenten får möjlighet att ändra riktning. Genom skrivandet skapas möjlighet att förtydliga, förstå sig själv, komma till insikt, ta ut ny kompassriktning.

Som klient har jag själv många gånger upplevt att kroppsterapin – oavsett form – hjälpt mig att slappna av, att öppna mig. Inte mot omvärlden utan inåt mig själv. Skickliga händer har ordlöst rört vid förlopp och händelser som legat djupt bevarade i kroppsminnet, löst upp spänningar som haft sin grund i det förflutna snarare än i nutiden.

I dessa erfarenheter av kroppsterapier – samt yoga, qigong och walking meditation – finns ett personligt möte med den egna historien, en erfarenhetsvärld. Att stilla sig inför sig själv – med någons hjälp, eller på egen hand – är att våga börja ta emot berättelsen om sig själv. Vad var det egentligen som hände? Vad finns under min mytologi, under familjens? Vad bär jag själv för ansvar för den jag är?

Tanken på att arbeta med kroppsterapier och skrivande i kombination ligger nära. Vad har jag varit med om, vad är mitt ansvar i det? Hur kan jag omdirigera min livsberättelse så att den blir ärlig, klarsynt? Hur vill jag leva i framtiden, vad kan jag påverka?

Om jag inte vet vart jag ska är det ju inte troligt att jag hamnar där.

Elisabet Norin

Publicerad i Kraniosakrala Terapeutförbundets nyhetsbrev Kanalen 1/2015